S/V bild. Runsten.
Inskrift: "Ödbjörn och Sigbjörn och Gudbjörn, de bröderna läto hugga denna sten efter Björn, sin raske fader."
Få runristningar i Sverige kan tävla med Kiholmsristningen i fråga om magnifikt läge.
De fyra namnen är ett exempel på den germanska namnvariationen. Björns tre söner har alla fått namn med -björn som senare led. Denna namngivningsprincip förekommer även på Sö 308 och Sö 307 vid Gerstaberg i Överjärna socken.
Numera är ristningens nedre kant nästan 6 meter över vattenytan. Stora, kantiga stenar gör det svårt att komma riktigt nära ristningen. Det ovanliga läget har säkert bidragit till att den länge var bortglömd och återfanns först 1884.
Den från landsidan så svårtillgänliga platsen har valts med hänsyn till båttrafiken på Södertäljeviken vid ristningens tillkomst på 1100-talet. Alla skepp som kom söderifrån och som via Tälje tog sig in i Mälaren passerade den. Likaså de skepp som kom norrifrån Uppsala eller Sigtuna eller andra samhällen vid Mälaren på väg ut till Södertälje.
Vid den tiden var vattenståndet ca 5 meter högre än nu. Runorna är ganska stora och skeppen har kunnat passera tillräckligt nära för att läsa inskriften. I många generationer har ristningen varit välkänd för båtresenärer på Mälaren och kanske den släkt som lät göra den. Så småningom har uppmålningen bleknat bort och mossor och lavar krupit in över ristningsytan tills inte ens den skarpögdaste skeppare längre kunde skönja den.
Inskriften är helt säkrt ristad av runmästare Östen, som även signerat ristningarna vid Holmfastvägen.